...är det inte nödvändigtvis tyst i mitt huvud. Tvärtom faktiskt. Det är väldigt mycket aktivitet där uppe på toppen. Det råkar bara vara så att det inte kommer ut i skrift.
Ibland känns det som att livet hamnar på paus. Eller delar av livet. Livet går ju vidare men vissa saker bara stannar upp. Funderar på att göra ännu ett försök att starta igång bloggen. Men att denna gången inte bara fokusera på fotografering eller när något kul har hänt. Det har inte direkt blivit så personligt mer än någon mening här och där som lämnat mycket osagt. Jag är en ganska privat person. Men när tankarna blir för många där inne i huvudet känns det som att det ska explodera. Då kanske det är bättre att släppa ut en del av det. Låta dem som vill få läsa dem. Och kanske kan det bli lite lugnare både i mitt och någon annans huvud. Men jag är inte riktigt redo än. Det har varit några tuffa månader och ibland känns det som att jag ska gå sönder, inifrån och ut. Så det får bli ett litet steg i taget. Detta känns som ett jättekliv. Men dock ett steg...
Hösten är fantastiskt fin i år och några vackra dagar har jag lyckats ta mig ut i det fina vädret. Det ger ett visst lugn i alla fall en liten stund. Jag har fått med mig min kamera dessutom. Då kan man njuta lite längre av hösten. Så här kommer ytterligare några höstbilder från mig.
 |
| Ungefär en vecka mellan bilderna. |
Från skimrande gyllengult till sprakande rött. Det är så vackert. Men redan så ser man hur löven faller... Men på bilden stannar dem kvar!
Det var allt för denna gången. Over and out!
Copyright på alla bilder tillhör mig, Marielle.
|
|
Ibland känns det som att livet hamnar på paus. Eller delar av livet. Livet går ju vidare men vissa saker bara stannar upp. Funderar på att göra ännu ett försök att starta igång bloggen. Men att denna gången inte bara fokusera på fotografering eller när något kul har hänt. Det har inte direkt blivit så personligt mer än någon mening här och där som lämnat mycket osagt. Jag är en ganska privat person. Men när tankarna blir för många där inne i huvudet känns det som att det ska explodera. Då kanske det är bättre att släppa ut en del av det. Låta dem som vill få läsa dem. Och kanske kan det bli lite lugnare både i mitt och någon annans huvud. Men jag är inte riktigt redo än. Det har varit några tuffa månader och ibland känns det som att jag ska gå sönder, inifrån och ut. Så det får bli ett litet steg i taget. Detta känns som ett jättekliv. Men dock ett steg...
